piplisa

Som jag skrev i förra inlägget har jag varit arg. Rasande skulle man kunna kalla det. Stämmningen är inte på topp just nu. Livet går upp och ner, det gäller att inte fastna nere, kommenterade Pappa på förra inlägget. Ja absolut livet går upp och ner, jag säger inget annat. Men har jag inte rätten att bli behandlad med respekt, att känna att det jag gör (som dessutom är på frivillig basis) uppskattas och att folk vill ha mig här, vill ha Min hjälp? Jag säger ja, men tydligen inte. Vänta, jag ska berätta. men det blir nog ett långt inlägg;


Jag har nu varit här i mer än 5 månader och det har varit både mycket bra och mycket dåligt. Jag gillar verkligen att jobba med barnen här, det har länge eller kanske ofta varit något som känts väldigt rätt. Som att det ÄR detta jag ska göra. Iaf i år. Visst är det svårt och tungt ibland men det är något jag kan ta, oftast, eftersom arbetet ändå ger mycket.

Något som har varit svårt enda från början är att känna sig välkommen här. Eller ja naturligtvis är jag välkommen och den övriga personalen är trevlig och alla är snälla men väldigt distansierade. Och jag kan förstå att det är ett sätt för dem att inte få det för svårt när volontärerna åker ett år senare. Jag vet mycket väl hur jobbigt det är när det är slut och dags för dem att flytta tillbaka till sina hemland. Men jag vet också att man klarar det och jag kan inte låta bli att tycka att man ändå måste göra sitt bästa för att få dem att trivas. Nu kanske jag är bortskämd. Jag menar de jobb som jag har haft har varit väldigt väldigt bra. Stämmningen, i alla fall från min plats, har varit väldigt bra och gemytlig. Som en enda stor familj. :D Får erkänna att när det gäller det så saknar jag att jobba i kyrkan och på Bokia! Ni är alla så snälla!

Jag har nog redan beklagat mig över hur det var i början, ja och fortfarande också, att ingen pratar med oss. Med det menar jag inte att folk inte säger hej, det gör de. Alltid samma lättsamma, Salut, ca va? Och så ett leende medan de vänder sig till den som de egentligen vill prata med. Det är oavsett om det gäller arbetet eller något annat. Jag finns inte. Jag räknas inte som personal. Faktiskt idag blev jag tillfrågad om råd för första gången. Jag var så paff att jag inte visste vad jag skulle säga. Tragiskt men sant. Jag menar, oj syns jag verkligen? (Jag kommer att återkomma till just detta.)

Vad som stör mig med mtt liv här i Belgien är att det är mitt arbete som är mitt liv. Sen jag slutade skolan gör jag inget annat än att arbeta. Sant att jag ibland på helgerna träffar de andra volontärerna men i veckan inte alls. Då jobbar jag och kommer hem slutkörd och sätter mig framför datorn. Vid 8-9 tiden börjar vi laga mat och så äter vi vid 22 kanske. För att sedan sova. Jag har inget liv här, jag har ett arbete som kör slut på mig. Inte ens de bästa dagarna får mig att må tillräckligt bra. Därför har vi länge tänkt på att ändra våra arbetstider. Inte mycket men ja, arbeta lite mindre. Vi bad om att få ett möte tillsammans med de tre i ledningen och oss båda för att prata om just detta, i december. I förra veckan hade vi tillslut det.

Och vilket möte sen. Vi försökte att vara tillräckligt ärliga utan att peka finger eller berätta allt. De frågade oss hur vi hade det och när det visade sig att det inte var så bra om de kunde göra ngt för oss. För att sedan sitta och verkligen räkna timmar, när vi vill jobba lite mindre. Tydligen så jobbade vi 38h /veckan innan (vi har ju trotsallt en timmes lunch..). Nu ska vi prova att jobba 3 timmar mindre i två veckor för att sedan ha ett möte med spj. Eftersom det egentligen är spj som betämmer över hur mkt vi ska jobba. De vågade verkligen inte ta några beslut och fegade sig igenom allt. Vad som störde oss (jag pratar för både mig och franzi, då vi tycker väldigt lika) var att de vägrar att se oss som volontärer. Vi har här frivilligt. vi kan åka om vi inte orkar mer. Och eftersom de har haft volotärer här under många år är det en extraresurs som jag tror att de tar för givet. Vi är inte utbildade att jobba här, inte för fem öre och det är ett väldigt tröttsamt arbete, som tär på både kropp och sinne. De säger att de är glada att vi är här, men grejen är att de är glada att det finns folk som vill vara här, att det är just jag eller frnazi gör dem detsamma sålänge vi arbetar som vilken heltidsanställd som helst.

Men sen finns det tillfällen då man måste vara anställd på riktigt för att räknas. Nu kommer det som fått bägaren att rinna över och fått även Lovisa apförbannad. Notre Abri firar 90år, vilket i sig inte gör mig det minsta arg, det är ju jättekul. Däremot fick vi reda på av en tjej som är vikarie här sedan ca 2 år tillbaka att det kommer att vara en stor fest för att fira på fredag. Aline, som hon heter, var riktigt ledsen och arg då hon hade blivit tillfrågad om hon ville jobba den kvällen, för inte var hon bjuden inte. Detta var samma dag som Prinsessan var på besök och sedan dess har vi väntat. Väntat på att någon ska berätta något om denna kväll för oss och bjuda in oss, för visst måste väl vi få komma, vi jobbar ju här, väl?
 
I torsdags efter vårt möte var jag i min grupp och vi hade ett kort möte för att diskutera mina nya tider. Där var även vår praktikant som var tvungen att byta lite tider för att det skulle funka med mina. (Kände mig lite besvärad man vill ju inte vara till besvär...) Och utan att nämna varför så sa min kära chef att på fredag så gör jag och Aurelie (praktikanten) kvällen själva eftersom de andra är borta. Jag tänkte inte mer på detta förän det under helgen slog mig att det tydligen är så. Jag och Franzi räknas inte som anställda och är alltså inte bjudna, utan har bara blivit satta att jobba som vanligt när resten är på fest. (De hade ju även ändrat mina tider utan att fråga, det är ju extra snällt, fredagkväll och allt...) Men tänkte jag, jag kan bita ihop. Jag är en stark människa som inte retar upp sig för småsaker. (om detta nu är en småsak.)

I måndags skulle de ha ett möte och de flesta av dem som jobbar i min grupp var där. Jag skulle gå med äldsta tjejen på terapi som vanligt. När de kom allihopa, var det som vanligt knappt ngn av dem som ens sa hej till  mig, jaja, och sedan började de prata med varandra om fredag. Där fick jag nog. Att höra deras "-Kommer du på fredag"-prat mellan varandra som om jag inte var där, gjorde mig så arg att jag nästan grät på vägen sen. För jag gick då, det var ju typ dags att hämta henne så.. Under tiden då jag var på terapin var det lugnt, tänkte inte mer på det. Men sen det första jag blir frågad då jag kommer tillbaka är, "Lovisa kommer du på fredag?" Varvid jag svarar att näe jag tror inte det, det är ingen som har pratat med oss om det. Och att de i Franzis grupp hade frågat om hon skulle dit förra veckan och sedan sagt att de skulle prata med cheferna men att vi inte hört ngt sen dess. Jag kämpade verkligen med att hålla raseriet dolt, men jag tror att jag kan ha misslyckats lite. De märkte nog rätt väl att jag var irriterad. Och hon som frågat, blev väldigt irriterad hon, att jag inte skulle ha blivit bjuden. Och gick sedan och pratade med cheferna. Jag tog min rast så jag visste inte att hon gick, och det var då jag var arg och skrev här.

När det var dags att börja igen träffade jag Joshua, som ,somvanligt får mig att prata och ofttast må bättre märkte att det var ngt och hur mina tårar steg i ögonen av ilska när jag sa att jag var arg på hela denna underbara skitinstutition. Han förstod väl och sa åt mig att gå och krama lite på barrnen, hihi det är tur att man har dem ibland.
Iaf så hade ju Christine gått till kontoret där alla tre cheferna var och frågat ut dem. Jag har ingen aning om vad hon sa, hur hon sa det eftersom hon redan hade slutat när jag kom tillbaka, men hon hade berättat för Véronique att jag var inbjuden/välkommen. Så det är ju trevligt att höra... Vi hade ingen mer tid att prata riktigt om det eftersom barnen var riktiga monster den kvällen men dagen så pratade vi lite. Min nya arbetstid är då 7.15-13.30 och utan matrast vilket innebär 45min kortare dag.. (fånigt men men) Så när barnen sov och Hon och Barbara åt sin mat satt jag med dem och vi pratade lite. Barbara frågade om jag kommer på fredag och jag berättade som det var att jag vet ingenting. Numera är jag tydligen välkommen men ändå.. Hon tyckte att det var väldigt dålig stil att inte bjuda oss och sa att jag skulle åka med henne på fredag. De ska nämligen samlas här allihopa och vi ska tillsammans natta barnen tidigare än vanligt så att Aurelie inte behöver göra en massa ensam. Och så kan jag och Franzi åka med henne eller ngn annan.
 
Nu kan man ju tycka att det är skönt att det har löst sig men faktum är att om Christine inte hade pratat med ngn så skulle jag jobba hela fredagkvällen. Och vara arg. Jag har faktiskt ingen som helst lust att gå dit på fredag. Det känns bara så falskt. Och jag vet inte jag kan tycka att ngn borde prata med oss om detta. Någon av cheferna eller så. Jag menar jag skulle vilja ha en förklaring. Skulle de ge mig en vettig förklaring eller bara säga att vi glömdes bort, att de trodde ngnannan hade pratat med oss så skulle det vara okej. Men när vi var hos Katia igår för att hämta pengar så sa hon ingenting, hon som vanligt vet allt, och André var där frågade snabbt hur vi mådde men verkade irriterad eller obekväm med att se oss. Franzi sa att hon trodde att de hade lite dåligt samvete båda två men jag vet inte. Jag hoppas det.

Jag vet fortfarande inte hur vi ska göra. Jag hoppas att ngn hos mig har pratat med min chef så att jag kan få sluta tidigare men jag vet inte. Jag vill inte gå men efter allt detta tjafs så känner jag mig tvungen. Vår plan är att komma dit, äta gratis mat och dricka gratis sprit och sedan åka så snabbt vi är lite fulla. För som vanligt kommer ingen att prata med oss. Möjligtvis Joshua och kanske ngn av dem vi jobbar med. Men annars kommer vi att vara panelhöns som vid varje sådan gettogether här. Och dekommer att skratta åt att vi är fulla efter ett glas vin, för det blir vi ju så ofta... Idioter hela högen. Usch för denna instutition. Jag måste sluta skriva nu, har redan skrivit alldeles för mkt och är alldeles för arg och jag börjar jobba om 6,5 timmar. Måste väl sova då. Morr.

Det är ett jävla rövhål till instutition. Grattis nästa års volontär. Åk gärna till belgien men för fan inte hit. Godnatt världen!